Festtal: Har det svenska språket en framtid i Finland?

20.12.2021 kl. 09:13
Professor Gustav Björkstrand höll festtalet på Folktingets svenskadagenfest i Karleby 6.11. Läs hans tal här.

Har det svenska språket en framtid i Finland?

Frågan jag ställer kan förefalla onödig och till och med provokativ, i synnerhet på Svenska dagen. Självfallet finns det bara ett svar som en svenskspråkig i Finland kan ge. Svaret lyder: Naturligtvis har det svenska språket en framtid. Och så pekar vi peka på språkets garanterade ställning i grundlagen, de svenska fondernas relativt stora förmögenhet, det svenska utbildningsväsendet från förskola till universitet, det breda svenska medieutbudet med radio, TV och en omfattande men kanske numera något hotad svensk tidningspress. Vi kan därtill nämna det livliga föreningslivet, det rika kulturutbudet med teatrar, film, museer, litteratur, bibliotek och bildkonst. Och vi kan slå fast att få minoriteter om ens några i världen har det lika väl förspänt som vi svenskspråkiga i Finland.

Men om vi lägger ett historiskt perspektiv på frågan blir den inte lika lätt att besvara. Så länge som – och det var i över 800 år – vi var en del av det svenska riket behövde ingen ställa frågan. Under 1800-talet förändrades bilden i takt med att det svenska språkets ställning försvagades. Det procentuella antalet svenskspråkiga minskade ju längre tiden gick. Den finsknationella rörelsen bars upp av den ideologiska uppfattningen att landet kunde överleva som ett storfurstendöme endast om landet förenades på språklig grund under devisen: ”ett land, ett språk”. Också framträdande kulturpersonligheter som Zacharias Topelius drabbades av undergångsstämningarna. Redan vid 1880-talets mitt kunde Topelius hävda att svensken snart hade gjort sitt i landet. Den svenskspråkiga litteraturen skulle gå sin död till mötes. Författaren och debattören Volter Kilpi förliknade vid 1900-talets början den svenskspråkiga kulturen i Finland vid en blomma. Den är vacker och tilldragande för stunden, men saknar livskraft i ett längre perspektiv. Så här uttryckte han sig:

Den svenskspråkiga kulturen ”har en innehållslös, snabb och ofruktbar väg mot vissnandet, alldeles som den avskurna blomman, vilken nog snabbare öppnar sin kalk i ett vattenglas än på egen stjälk, men vars blomning endast är ett strålande döende, icke ett sättande av frukt”.

Samman grundinställning möter hos en rad svenska författare från den här tiden Lars Huldén har i motsats till dem som betecknat Mikael Lybecks dikt Trötta träd från 1903 som det passiva motståndets kraftfulla apoteos velat läsa den som den svenska kulturens undergångsvision. Ännu tydligare framträder motsvarande stämningar hos Bertel Gripenberg när han talar om den svenska – eller snarare den ”germanska” befolkningen sista stunder i landet. De här stämningarna konkretiserades i till och med drastiska förändringar. I samband med firandet av 100-årsminnet av Johan Vilhelm Snellmans födelse 1906 tog sig förfinskningssträvandena uttryck i att 100 000 person bytte namn och språk. Stora finska dagstidningar hade hela sidor med namn på personer som förfinskade sina namn. En annan stor åderlåtning var den omfattande utflyttningen från landet efter krigen. Uppskattningsvis 50 000 svensktalande av sammanlagt 200 000 personer sökte sig till Sverige. 

Det finns också andra tecken på att finlandssvenskarnas ställning håller på att försvagas och att deras möjligheter att påverka situationen i landet minskar. Man brukar säga att finlandssvenskarna minskar stadigt i antal. Det är en sanning med modifikation och beror på vilket perspektiv man har. År 1880 var antalet 294 000, 1940 hela 354 000 och nu är vi är vi något färre än år 1880 eller 287 954. I absoluta tal har minskningen alltså inte varit oroande, men väl i relation till hela befolkningen. Procentuellt har andelen under samma tid sjunkit från 15 % till 5 %, dvs. till en tredjedel. I statistikcentralens senaste prognos för kommuner med svenskspråkiga i Österbotten konstateras att det egentligen är bara Larsmo som ökar i antal med närmare 1 000 personer fram till år 2040. Till samma grupp hör framför allt Åland som prognosticeras ha 33 000 invånare år 2040, varav 30 000 svenskspråkiga. I Österbotten antas befolkningen i svenska Österbotten minska med 1 600 personer i Karleby, 1 100 i Jakobstad, 500 i Nykarleby och 1 000 i Vasa. Ett oroande tecken är att antalet unga svenskspråkiga i Österbotten har en benägenhet att i ökande grad flytta till Sverige. Förklaringen är bland annat den att de inte anser sig ha möjligheter till en karriär här eftersom de inte kan finska tillräckligt bra. Fastän huvudstadsregionens befolkningstal ökar, minskar antalet svenskspråkiga. I svenskspråkiga Västnyland antas befolkningen minska med 23 000 till 2040, vilket sannolikt också påverkar antalet svenskspråkiga. Invånarantalet i Hangö kommer sannolikt att halveras på 20 år. ”Svenskfinland krymper” hävdade Hufvudstadsbladet i en ledare för någon vecka sedan. Samtidigt förändras helhetsbilden såtillvida att antalet personer som talar andra språk än finska och svenska har ökat klart genom invandringen. 

Förändringen kan också illustreras på andra sätt. När jag blev kyrkomötesombud för första gången år 1973 var antalet svenska präster i kyrkomötet sex utöver biskopen och antalet lekmän 8, dvs. en för varje prosteri i Borgå stift. Sammanlagt hade stiftet alltså 15 ombud av sammanlagt 137. I dag representeras stiftet av biskopen, två präster och fyra lekmän, dvs. 7 personer eller knappt hälften. Åland fick efter omröstning ett eget mandat på grund av sin politiska särställning. På det politiska området har en liknande förändring ägt rum när det gäller antalet svenska riksdagsledamöter. När enkammarlantdagen infördes 1907 hade svenska folkpartiet 24 riksdagsledamöter. I dag är antalet 9. Om det skulle blåsa upp en ny stark finsknationell vind som på Snellmans tid – som ju sannfinländarna är ett exempel på – kan det få långt gående konsekvenser inte bara så att svenska folkpartiets möjligheter att få en plats i regeringen skulle försvagas utan också så att svenskans i grundlagen tryggade ställning kan hotas med långt gående förändringar som följd.
När jag blev pensionerad som rektor för Åbo Akademi år 2006 bad Folktinget att jag skulle göra en analys av den undersökning som det initierat. Folktinget hade ställt 800 slumpmässigt valda personer frågan Hur viktig är det svenska språket och kulturen för dig som talar svenska? Frågan var central och resultatet blev tydligt. Jag kom fram till att det i sista hand var det framför allt på oss svensktalande det berodde om svenskan skall ha en framtid i vårt land. Marika Tandefelt hävdade i sitt handlingsprogram för svenskan i Finland att det beror på oss om svenskan används inom rättsväsendet, politiken, undervisningsväsendet, medierna, i religiösa sammanhang, inom medborgarorganisationer, folkrörelser och föreningslivet. Även Erik Allardt betonade att eftersom majoriteten också av den finskspråkiga befolkningen önskar att det svenska språket och den svenska kulturen bibehålls i vårt land, är det inte minst de svenskspråkigas sak att handla i enlighet med denna önskan. Vår tendens att inleda diskussioner på finska så snart en finskspråkig är närvarande är oartig mot de finskspråkiga och utarmar på sikt det svenska språket. Vår benägenhet att ”låta bli att öppet visa vår språkliga identitet” bör vi enligt honom göra upp med. 
Tyvärr har jag också själv gjort mig skyldig till försummelser av det här slaget – i hastigheten är det smidigast att handla så. Om svenskan bara används hemma och i våra egna kretsar utarmar vi vårt eget språk och förhindrar de finskspråkiga att i praktiken använda den svenska de kan och ofta nog vill utveckla. När vi inledde arbetet i Sorsas fjärde regering 1983 bad social- och hälsoministern Eeva Kuuskoski-Vikatmaa, som satt närmast mig vid regeringens sammanträden, att vi i fortsättningen skulle tala svenska med varandra i informella sammanhang. Hon ville utveckla sin förmåga att tala svenska eftersom hon visste att hon borde kunna tala svenska när hon skulle svara på svenska frågor hon fick i massmedierna. 

De största hoten mot svenskan i Finland kommer alltså från oss själva. Om vi anser att det är viktigt att Finland förblir tvåspråkigt bör det givetvis få konsekvenser i vardagslivet. Det räcker inte med att vi anser att finlandssvenskarna behöver få service på sitt modersmål. Vi bör också utnyttja den rätten. I en ny rapport, skriven av Johan Häggman och publicerad av tankesmedjan Magma, betonar han vikten av svenska skolor och språkbadsskolor, av att vi beaktar vikten av de finskspråkigas intresse för svenskan och att vi slår valt om möjligheten att erbjuda svenska för det ökande antalet av invandrare. Alternativet till en ökad aktivitet av det här slaget från oss svenskspråkiga kan på sikt bli en omedveten språkbytesprocess av samma slag som uppstod i början av senaste sekel vid Snellmans 100-årsminne 1906. Vi har inte råd att i en försvagad situation förlora domän efter domän och tillåta att vårt språk degraderas till ett minoritetsspråk inom hemmets väggar eller inom våra i och för sig starka egna kretsar.     

Så här långt har det säkert varit relativt lätt att hålla med mig. Men jag har en sak till på min agenda, en sak som det talas betydligt mindre om. I mina historiska studier och nu senast när jag har skrivit en bok om finlandssvenska psalmförfattare genom tiderna, en bok som jag hoppas att skall komma ut nästa vår, har jag fäst mig vid hur viktigt det var för svenskspråkiga att se till att de också behärskade det finska majoritetsspråket. De här två aspekterna står nämligen inte i strid med utan kompletterar varandra. För Karlebysonen och Finlands första ärkebiskop Jacob Tengström med rötter i Sverige var det viktigt att kunna använda det finska språket nyanserat, flexibelt och korrekt. Han valde till och med att ta en plats som informator i det helt finskspråkiga Kalajoki i nästan två år för att lära sig finska ordentligt. Under de sista åren av sitt liv arbetade han med den självvalda uppgiften att åstadkomma en ny finskspråkig psalmbok. Han kallade biskopen i Härnösand Frans Michael Franzén, hemma från Uleåborg, till Åbo för att denne som språkexpert skulle vara honom behjälplig när det gällde att finna de lämpliga orden och formuleringarna på finska. Psalmboksförslaget utkom 1836, fyra år efter Tengströms död, med titeln Uusia Wirsiä kirkosa ja kotona weisattavia.         

Zacharias Topelius far såg till att familjen hade en finskspråkig hemhjälp för att barnen skulle lära sig finska – något som inte annars hade varit möjligt i det helsvenska Nykarleby. När Johan Ludvig Runeberg kom för att studera i Åbo såg Tengström till att denne tog en informatorsplats i det helfinska Saarijärvi för att han skulle lära sig det finska språket och den finska kulturen. En nationalskald måste givetvis kunna språket och känna landet för att kunna skriva om det. Det här gäller på många andra håll också i dagens samhälle. Det räcker till exempel inte med att bli vald till riksdagen tack vare att det finns ett tillräckligt svenskt röstunderlag i valkretsen. Man måste också kunna framföra sina åsikter otvunget, nyanserat och övertygande i riksdagsdebatter, media och andra offentliga sammanhang. 

På senaste tid har jag blivit allt mera orolig över att vi i det svenska Österbotten men också på andra starka svenska områden inte inser vikten av att svenskspråkiga unga lär sig finska så väl att de otvunget kan använda det. Det finns en ökande tendens hos svenskspråkiga ungdomar från Österbotten att inte bara studera i Sverige utan också att stanna kvar där av den enkla anledningen att de inte kan finska tillräckligt väl för att kunna tävla om högre tjänster eller positioner i vårt eget land. En inte alls problemfri lösning kunde vara att gå in för gemensamma skolbyggnader för svenska och finska elever. Lösningen kunde leda till att vi inte kan trygga och utveckla de svenska elevernas modersmål. Men samtidigt måste vi inse betydelsen av att de unga kommer i en levande kontakt med den andra språkgruppen, om inte i skolan så åtminstone på fritiden inom till exempel idrotts- och föreningslivet. Att hermetiskt isolera minoriteten medför problem både på svensk- och på finskspråkigt håll. Själv hade jag möjligheten att lära mig finska genom en livlig kontakt med finskspråkiga kamrater på Kyrkbacken i Karleby. Det har jag haft glädje av hela livet. Utan den kontakten hade jag knappast kunnat bli minister eller få papper på att jag har fullständiga kunskaper i finska – om nu någon kan ha det.

De svenska forskarna i vårt land bör vara uppmärksamma på att deras rön också når de finskspråkiga forskarna. Det räcker inte, speciellt när det gäller forskningsområden i Finland, att man publicerar sig enbart på svenska. Jag blev uppmärksammad på problemet när jag gav ut min stora biografi om Jacob Tengström på svenska år 2012. Jag insåg först då att majoriteten av de finskspråkiga professorerna inte kommer att läsa den om den finns bara på svenska – det blir för obekvämt, arbetsdrygt och språkkunskaperna räcker inte till för en betydande del av dem. De känner därför inte till vilka nya rön jag gjorde rörande Tengströms kyrkliga och politiska insatser. Vis av skadan har jag senare bemödat mig om att biografierna över Maria Åkerblom och John Vikström och den språkkonsekvensbedömning jag gjorde om de föreslagna storkommunernas inverkan på de svenska kyrkliga samfälligheterna skulle utkomma på båda språken. Den undersökning jag gjorde för kyrkomötet om ärkebiskopsämbetets karaktär, uppgifter och valsätt kom främst på finska eftersom majoriteten av de finskspråkiga ledamöterna inte hade kunnat tillägna sig den på svenska. En längre sammanfattning fanns också på svenska. 
Har det svenska språket en framtid i Finland? Svaret är utan tvekan ja. Men det förutsätter att vi vinnlägger oss om att frimodigt använda vårt modersmål i alla sammanhang, att vi ger möjlighet för finskspråkiga att tala svenska fastän det kanske går litet knaggligt till en början och att vi bemödar oss om att visa så stor respekt för majoritetsspråket att vi ser till att vi kan använda det flytande och därigenom nå ut till den finskspråkiga majoriteten och tävla om ledande poster i våra samhällen och vårt land. Det är nödvändigt om vi vill trygga det svenska språkets ställning för framtiden i vårt land.