Ärende: RP 195/2018
Svenska Finlands folkting (även kallat Folktinget, som används senare i texten) tackar riksdagens kulturutskott för möjligheten att ge ett sakkunnigyttrande. Som lagstadgad intresseorganisation för det allmänna främjandet av det svenska språket och kulturen i Finland är naturligtvis Folktinget en naturlig remissinstans, men vi noterar med oro att ingen av de många organisationerna eller offentliga enheterna med uttryckligen svenskspråkig kultur och konst som sitt arbetsfält har blivit tillfrågade.
Folktinget uttrycker sin tillfredsställelse över att grundlagens stadganden om rätten till eget språk och egen kultur (17 § 2 mom.) lyfts upp klart och tydligt i lagens detaljmotiveringar. Liksom även att det nämns i motiveringarna att Språklagens (423/2003) stadganden ska tillämpas på statliga och kommunala myndigheter, och att också skrivningen om att lokala språkgruppers behov ska beaktas vid ordnandet av kommunernas kulturverksamhet, ska tolkas så att de svenskspråkigas behov beaktas i enspråkigt finska kommuner.
Vi ber dock kulturutskottet notera och åtgärda, att detaljmotiveringens text som lyder ”I propositionen föreslås det att i tvåspråkiga kommuner vid ordnandet av kommunernas kulturverksamhet ska säkerställas att vardera språkgruppens behov beaktas på lika grunder...” INTE åtföljs av samma ordalydelse i förslaget för själva lagtexten. I den svenskspråkiga versionen av lagförslaget står det således i 5 §: ”Vid ordnandet av kommunernas kulturverksamhet i tvåspråkiga kommuner ska det säkerställas att vardera språkgruppens behov beaktas.” Ordalydelsen på lika grunder saknas därmed i den föreslagna lagtexten, vilket i vår mening inte är i enlighet med grundlagens stadganden, och därför måste tilläggas.
Även om grundlagens och språklagens stadganden står till allmän grund för hela lagtexten och dess tolkning, anser Folktinget att man med fördel i de allmänna motiveringarna och speciellt i detaljmotiveringarna kunde precisera myndigheternas språkliga skyldigheter på vissa ställen där språket – och här avses uttryckligen de båda nationalspråken, eftersom de enligt grundlagen har en särställning och ska behandlas likvärdigt – är en speciellt viktig aspekt inom ordnandet av kulturverksamheten.
Detta gäller speciellt i motiveringarna som behandlar delaktighet och demokrati, kultur- och konstverksamhetens betydelse för välfärd och hälsa, kulturarvet, avsaknaden av statistik och utvärderingen av kommunernas basservice inom kulturområdet, kommunernas egen kompetens att ordna kulturverksamheten (förvaltningen), samt kommunernas samarbete med speciellt den tredje sektorn som serviceproducenter.
Vi kommer här kort med några exempel på ovan nämnda frågor (som vid behov fritt kan användas):
- Det säger sig självt att delaktighet och demokrati inte kan genomföras, ifall inte kulturtjänsterna finns tillgängliga i lika bred omfattning på det egna språket, på landets båda nationalspråk.
- Då staten planerar och kommunerna förverkligar kultursatsningar som ska ha positiv betydelse för hälsa och välfärd, är det viktigt att dessa finns tillgängliga på båda språken.
- Det egna språket, modersmålet, har en avgörande betydelse då man talar om bevarandet och främjandet av det egna kulturarvet, eftersom språket är en central del av medborgarens identitet.
- I styckena som behandlar utvärderingen av kommunernas basservice inom kulturens område, påtalar man även avsaknaden av statistiskt material som bas för utvärderingen. Detta är väldigt vanligt för det svenska – kommunerna uppgör ofta inte statistik på basis av de båda nationalspråken, vilket innebär att det blir omöjligt att utvärdera det svenskspråkiga kulturutbudet.
- Medborgarna måste också ges möjlighet att ge sin åsikt om kulturutbudet på det egna språket.
- Då man talar om kommunernas egen kompetens att anordna kulturverksamhet får man inte glömma kompetensen – och resurserna för detta – också på svenska. Kulturens innehåll är inte nödvändigtvis detsamma på de båda språken, vilket innebär utmaningar för kulturförvaltningen.
- I tvåspråkiga kommuner blir den tredje sektorns roll speciellt viktig då man tittar närmare på ordnandet av den svenskspråkiga kulturverksamheten. Det har att göra med att kommunerna själva ofta inte kan ordna ett tillräckligt brett utbud på svenska, och därför väljer att samarbeta med svenskspråkiga organisationer och andra kulturaktörer, detta i större utsträckning än på finskt håll.
Med dessa exempel vill Folktinget visa på att det finns viktiga språkaspekter på många kulturområden, som borde lyftas upp och problematiseras i motiveringarna till lagstiftningen. Grundlagens 17 § 2 mom. om att ”det allmänna ska tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder” är en väldigt stark skrivning, som måste åtföljas av konkreta åtgärder av statliga och kommunala myndigheter. Motiveringar till lagen som inte lyfter upp de specifika aspekterna för ordnandet av kulturverksamheten på respektive nationalspråk, riskerar att medföra en situation där myndigheterna inte tillräckligt väl uppfattar sina språkliga skyldigheter i det praktiska arbetet.
Tyvärr har Folktinget i sitt arbete stött på många brister i de statliga och kommunala myndigheternas tillgodoseende av medborgarnas grundläggande språkliga rättigheter. Också Regeringens berättelse till riksdagen om tillämpningen av språklagstiftningen talar sitt tydliga språk, i de senaste rapporterna har stora problem uppdagats. Därför anser Folktinget att preciseringar i lagens detaljmotiveringar visavi språkliga skyldigheter skulle göra myndigheterna uppmärksamma på konkreta språkaspekter i sitt arbete, vilket därmed kunde möjliggöra att medborgarnas språkliga rättigheter bättre tillgodoses.
SVENSKA FINLANDS FOLKTING
Helsingfors 26 november 2018
Markus Österlund, folktingssekreterare
Peggy Heikkinen, sekreterare i Folktingets kultur- och medieutskott