Utrikesministeriet Helsingfors, 31.8.2018
Ärende: Svenska Finlands folktings utlåtande om Finlands femte periodiska rapport om genomförandet av ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter.
Hänvisning: Utrikesministeriets begäran om utlåtande 13.6.2018, HEL7M0774-59
UTLÅTANDE
Svenska Finlands folkting (Folktinget) tackar för möjligheten att ge sina synpunkter på den femte Finlandsrapporten om tillämpningen av ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter. I enlighet med Folktingets lagstadgade uppgift som en organisation som främjar det svenska språket och kulturen och som företräder den svenskspråkiga befolkningen i Finland, koncentrerar vi oss i utlåtandet på ramkonventionens tillämpning vad gäller det svenska språket. Här vill vi samtidigt poängtera att svenskan vid sidan av finskan är det ena av Finlands jämbördiga nationalspråk, och att detta tydligt bör framgå av Finlands svar gällande genomförandet av ramkonventionen.
ALLMÄNT
Europarådets rådgivande kommitté har i sin fjärde rapport om Finland utvärderat de åtgärder som Finland vidtagit på basis av rekommendationerna från den tredje perioden. Kommittén konstaterar bland annat att det finns en växande medvetenhet om att språklagstiftningen inte implementeras på ett effektivt sätt och att den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter håller på att försämras när det gäller utbildning, tillgång till social- och hälsovård och offentlig förvaltning i allmänhet.
I resolutionen som antogs av Europarådets ministerkommitté 15.3.2017 (CM/ResCMN(2017)1) lyfter man fram att omedelbara åtgärder bör vidtas för att genomföra den handlingsplan som anknyter till Finlands nationalspråksstrategi från 2012 för att därmed garantera kunskaper i svenska samt svenskans synlighet och närvaro inom utbildningen, förvaltningen, bland arbetskraften och allmänt bland befolkningen. De övriga rekommendationerna tar upp bland annat tillgången till social- och hälsovård på eget språk och rekommenderar att Finland ökar ansträngningarna ”för att säkerställa att social- och hälsotjänster på ett adekvat sätt är tillgängliga på vars och ens första språk, särskilt svenska och samiska, och att minoriteternas språkliga rättigheter beaktas i administrativa reformer”.
I det följande kommenterar Folktinget den rådgivande kommitténs konstateranden enligt specifik artikel och föreslår vad som bör tas upp i Finlands femte rapport.
ARTIKEL 3
Punkterna 18, 19
Enligt ministerkommitténs rekommendation bör det göras lättare för enskilda personer att anmäla tillhörighet till flera språkgemenskaper i ett befolkningsdatasystem.
Folktinget konstaterar att alternativet att anteckna två språk (både finska och svenska) som modersmål diskuterades i språklagskommittén, vars arbete resulterade i den nya språklagstiftningen år 2003. Språklagskommittén konstaterade att den officiella statistiken inte blir mera tillförlitlig om det finns en möjlighet att registrera sig som tvåspråkig. I stället för att gränsdragningen mellan två språk, finska och svenska, delvis är oklar i nuläget innebär detta alternativ en lika otydlig gränsdragning mellan finskspråkig, svenskspråkig och tvåspråkig (språklagskommitténs betänkande 2001:3, s. 151).
Folktinget hänvisar vidare till att:
Kommunernas språkliga indelning baseras på den officiella statistiken om antalet finsk- och svenskspråkiga invånare i en kommun med stöd av 5 § 1 mom. i språklagen (423/2003). Kommunerna är antingen enspråkiga eller tvåspråkiga. En avvikelse från denna statistik vore inte förenlig med språklagens bestämmelser om kommunernas språkliga indelning.
De tvåspråkiga kommunerna planerar antalet platser i dagvård och skola utifrån den officiella statistiken om antalet finsk- respektive svenskspråkiga barn i kommunen. Denna planering försvåras avsevärt, om det finns barn som är finsk-, svensk- och tvåspråkiga i kommunen.
Om det är möjligt att anteckna finska, svenska och båda språken som modersmål, så finns det en uppenbar risk att myndigheterna i praktiken kommunicerar med tvåspråkiga personer på kommunens majoritetsspråk, som oftast är finska.
Med hänvisning till detta motsätter sig Folktinget ministerkommitténs rekommendation om att göra det lättare för enskilda personer att anmäla tillhörighet till flera språkgemenskaper i ett befolkningsdatasystem när det gäller nationalspråken finska och svenska.
ARTIKEL 6
Punkterna 46, 48
Enligt finländsk lagstiftning bör en nyanländ erbjudas integration på svenska eller finska. Folktinget anser att det skulle vara av yttersta vikt att påpeka detta redan i inledningsfasen av integrationsprocessen. Folktingets erfarenhet är tyvärr att det ofta inte informeras i tillräcklig mån om möjligheten till integration på svenska. I dagens läge är det inte heller möjligt att integreras på två språk i Finland, vilket nyanlända åtminstone i viss mån skulle vara intresserade av. Att det inte informeras om möjligheten till integration på svenska tillräckligt, eller att vissa tvåspråkiga kommuner inte hyser ett så stort intresse för att integrera på svenska, syns tydligt i de förfrågningar som kommer till Folktinget.
Lagen om främjande av integration betonar också tydligare vikten av att ta tillvara kunskaper som de nyanlända redan har. Det här fungerar inte i praktiken när det gäller språkkunskaper.
Som exempel kan nämnas ett fall där en tvåspråkig kommun inte erbjöd integration på svenska, vilket ledde till att två bröder integreras på två olika språk. Den första brodern är redan integrerad på svenska i Finland, medan den broder som anlände senare integreras på finska. Detta trots att han som anlände senare inledde sin integrationsprocess i Sverige och alltså kunde svenska när han anlände till Finland.
Folktinget yrkar på att det på statlig nivå tydligare lyfts upp vikten av att kunna svenska. Flera av landets regioner är tvåspråkiga och framförallt i regioner med en stark minoritet fungerar vardagen automatiskt på mer än ett språk. För att klara sig på arbetsmarknaden kan en nyanländ person, som arbetar med till exempel kundservice, efter sin integrationsprocess märka vikten av att kunna svenska.
Punkt 49
Enligt regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen från år 2017 har språkklimatet i den offentliga debatten, inte minst i sociala medier, försämrats och hatretoriken ökat gentemot minoritetsgrupper. Av de svenskspråkiga som intervjuats i Språkbarometern 2004–2016 (justitieministeriets publikation 52/2016) upplever 44 procent att de diskriminerats på grund av sitt språk, medan motsvarande siffra för finskspråkiga är 20 procent. Framförallt verkar ändå yngre finlandssvenskar ha drabbats. Över 60 procent av finlandssvenskar i åldern 20–39 upplever att de har trakasserats eller diskriminerats på grund av sitt språk.
Folktinget har tagit emot konkreta anmälningar där finlandssvenskar upplevt hatretorik hos myndigheterna, alternativt diskriminerats av myndigheterna.
Som exempel kan nämnas en situation där en svenskspråkig person var i kontakt med arbets- och näringsbyrån (TE-byrån) och önskade att få information på svenska, vilken hen har rätt till. Tjänstemannen förklarade att informationen inte fanns tillgänglig på svenska men att den fortsatta kommunikationen kunde ske på engelska. När personen sedan telefonledes var i kontakt med TE-byråns svenska servicenummer för att hen fortsättningsvis önskade få service på svenska, blev hen uppringd av samma tjänsteman hen tidigare varit i kontakt med på engelska. Tjänstemannen skällde under samtalet ut personen och förklarade att personen endast ville vara besvärlig eftersom de ju tidigare kunnat kommunicera på engelska. Personen upplevde situationen som hotfull och blev under samtalets gång uppmanad av tjänstemannen till att sluta ställa till med besvär och inte kräva att få service på svenska.
Ett annat konkret exempel på retorik som finlandssvenskar fått möta var när en kvinna skulle anmäla sin sambo som försvunnen och ringde jourhavande polis. Kvinnan hade önskat att få tala svenska med påföljden att polisen sade ”Suomessa puhutaan suomea” och lade på luren.
Regeringen bär det yttersta ansvaret för tonen i den retorik som förs i ett land. Därför anser Folktinget att nästa regering bör tillsätta en arbetsgrupp som aktivt arbetar emot hatretoriken och dess spridning i Finland. Arbetsgruppens mandat bör vara övergripande och diskutera hatretorik riktad mot såväl finlandssvenskar som mot minoritetsgrupper, till exempel samer och rysktalande.
ARTIKEL 9
Punkt 59
Sedan april 2017 har de svenskspråkiga i Finland saknat en egen public service tv-kanal i och med att kanalerna Yle fem och Yle Teema fusionerades till att dela på kanalplats. Yle fem hade ett uttalat svensk- och tvåspråkigt programutbud. Folktinget har fått ta del av klagomål kring hur resursfördelningen till och på Svenska Yle har minskat. Medieutvecklingen går mot större webb- och on demand-lösningar, vilket främst påverkar de äldre svenskspråkiga i Finland.
I Yles uppdragsbeskrivning sägs att den finsk- och svenskspråkiga befolkningen ska behandlas på lika grunder i programverksamheten och i programproduktionen. Det här är förenligt med grundlagen som säger att Finland har två nationalspråk och att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens rättigheter ska tillgodoses enligt lika grunder. Det är viktigt att detta förverkligas också i praktiken.
Därför anser Folktinget att det är motiverat att utvärdera hur Yles public service-uppdrag i dag uppfylls och hur kanalreformen påverkat den svenskspråkiga befolkningens tillgång till programutbud på svenska. Tillgången till public service på svenska är en grundförutsättning för att upprätthålla och utveckla en levande svenskspråkig identitet i Finland.
ARTIKEL 10
Punkt 64
Europarådets ministerkommitté skriver i sin resolution att ”strävandena att anta och genomföra den handlingsplan som anknyter till Finlands nationalspråksstrategi från 2012 bör bli effektivare för att garantera kunskaperna i svenska, svenskans synlighet och närvaro bevaras inom utbildningen, förvaltningen, bland arbetskraften och allmänt bland befolkningen”.
Statsrådet har från första början definierat att syftet med nationalspråksstrategin är att hjälpa myndigheterna att tillgodose de språkliga grundläggande rättigheterna, och att i högre grad iaktta språklagstiftningen. För det här innehåller strategin både kort- och långsiktiga åtgärder.
I februari 2017 publicerade justitieministeriet en Handlingsplan för nationalspråksstrategin (justitieministeriets publikation 13/2017) där det ingår konkreta åtgärder för hur de långsiktiga målen för nationalspråksstrategin ska uppnås. Handlingsplanen har åtta delområden och den innehåller åtgärder från flera förvaltningsområden. Folktinget anser att den här handlingsplanen är ett steg i rätt riktning. Det finns emellertid problem i implementeringen av nationalspråkstrategin vid flera ministerier. Flera av de åtgärder som den nuvarande regeringen har verkställt står i kontrast till nationalspråksstrategins långsiktiga målsättningar.
Nationalspråksstrategins handlingsplan lyfter upp vikten av att främja nationalspråkens synlighet och medvetenhet. Samtidigt har regeringen avgett ett lagförslag som skulle ha gjort det möjligt för kommuner att avstå från den obligatoriska undervisningen i svenska och finska. Det här är en åtgärd som står i skarp kontrast med nationalspråksstrategin som tydligt definierar att de två nationalspråken ska stödas.
Folktinget anser att det är motiverat att statsrådets kansli tar en aktivare roll i implementeringen av nationalspråksstrategins handlingsplan för att därmed garantera att alla ministerier förverkligar de målsättningar som finns i handlingsplanen.
Social- och hälsovård
Den rådgivande kommittén konstaterar i rapporten att tillgången till social- och hälsovårdstjänster på svenska är otillfredsställande. Kommittén hänvisar till nationalspråksstrategin och dess verktyg som kommunerna uppmanades att använda sig av när det gäller användning av svenska och finska i kommunikation, publikationer, offentlig upphandling och rekrytering. Kommittén konstaterar att detta inte förverkligats i praktiken, även om språkliga rättigheter har uppmärksammats i olika anvisningar.
Kommittén rekommenderade de finländska myndigheterna att säkerställa att handlingsplanen för nationalspråksstrategin snabbt antas för att förbättra en effektiv implementering av språklagstiftningen, särskilt för att betona vikten av språkkunskaper och rekryteringsåtgärder. Färdigheter i svenska bör anses vara en fördel i rekryteringen i relevanta kommuner för att vända den negativa trenden gällande svenskan och för att garantera en livskraftig tvåspråkighet inklusive tillgång till social- och hälsovård. Tillräcklig finansiering bör öronmärkas för detta syfte för att garantera att det svenska språket upprätthåller sin synlighet och närvaro i offentliga sammanhang.
Av Språkbarometern 2004–2016 framkommer det att finskspråkiga minoriteter ger högre språkligt vitsord för såväl socialvård som hälsovård jämfört med den svenskspråkiga. Det råder stora skillnader mellan kommunerna. Språkbarometern visar att i kommuner där den svenskspråkiga minoritetens storlek är liten i förhållande till den finskspråkiga majoritetens storlek är nivån på den språkliga servicen lägre än om den svenskspråkiga minoritetens andel är större.
Folktingets egen språkskyddsverksamhet visar också att det fortsättningsvis råder brister i tillgången till social- och hälsovård på svenska och många upplever att personalen inte känner till klientens rättigheter eller har en negativ attityd gentemot svenskan.
Folktinget konstaterar att justitieministeriet i februari 2017 har antagit en handlingsplan för nationalspråksstrategin. Ett av handlingsplanens delområden är hälso- och sjukvård. De åtgärder som enligt planen ska vidtas inom vårdsektorn är att bedöma de språkliga konsekvenserna av social- och hälsovårdsreformen (se mer nedan i kapitlet om Artikel 16) och att främja de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården. Målet med att främja de språkliga rättigheterna är att öka medvetenheten om dessa och deras betydelse genom att producera material för personal och klienter och att hitta lämpliga kanaler för att nå fram till dem.
Folktinget konstaterar att även om ledningen i de tvåspråkiga kommunernas social- och hälsovårdsväsende och inom sjukvårdsdistrikten ofta känner till språkliga rättigheterna, verkar det ändå råda en viss okunskap om rättigheterna bland den personal som klienterna oftast kommer i kontakt med. Folktinget anser därför att det är bra att dessa åtgärder lyfts fram i handlingsplanen och betonar vikten av att informationen verkligen når ut till både klienter och personal på alla nivåer inom sektorn.
Förutom informationsspridning skulle det vara viktigt att se över rekryteringsförfarandet och språkkunskapskraven inom social- och hälsovårdssektorn. Idag är det kommunerna och sjukvårdsdistrikten som själva besluter om språkkunskapskrav för en stor del av sin vårdpersonal. Med en rekryteringsprocess där svenskspråkiga kanaler används och där lämpliga språkkunskapskrav ställs skulle det vara lättare för kommunerna och samkommunerna att hitta språkkunnig personal.
Folktinget anser att det krävs fler åtgärder för att dels betona vikten av en rekryteringsprocess som når den svenskspråkiga befolkningen och dels för att betona vikten av lämpliga språkkunskapskrav.
Statliga myndigheters tjänster
Enligt Språkbarometern 2004-2016 finns det en stor skillnad mellan den svenskspråkiga och den finskspråkiga minoritetens bedömning av språklig service i statliga tjänster såsom nödcentralen, räddningsverket och polisen. Svenskspråkiga personer ger i medeltal vitsordet 7,6 medan finskspråkiga ger vitsordet 9. Skillnaden mellan de båda språkgruppernas bedömning av språklig service, både när det gäller kommunala och statliga tjänster, är den största sedan år 2008 (justitieministeriets publikation 52/2016, s. 88).
Folktinget har inom sin språkskyddsverksamhet behandlat bland annat följande ärenden:
Polisen gav ett minderårigt barn böter i samband med ett offentligt evenemang. Barnet ville tala svenska med polisen, men fick till svar att kommunikationen skulle ske antingen på finska eller engelska. Polisernas fortsatta kontakt med föräldrarna var endast på finska.
Folktinget har upprepade gånger kontaktats av personer som har försökt tala svenska när de har ringt nödcentraler, men inte har blivit förstådda. I mera akuta situationer har detta lett till att uppringaren har varit tvungen att byta språk från svenska till finska. Eftersom det ofta är svårt att tala ett annat språk än det egna modersmålet i en nödsituation, så har detta lett till språksvårigheter. I mindre akuta fall har en del personer fortsättningsvis önskat få svenskspråkig service, trots nödcentralsoperatörens fråga: ”Puhutteko suomea?”. Samtalet har då kopplats vidare till olika operatörer, tills man slutligen har hittat en operatör som kan svenska.
Folktinget konstaterar att var och en har rätt att använda finska eller svenska i kontakt med statliga myndigheter i enlighet med 10 § 1 mom. i språklagen (423/2003). Myndigheterna ska i sin verksamhet självmant se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken enligt 23 § 1 mom. i samma lag. I de nämnda fallen har myndigheterna följaktligen inte fullgjort sina språkliga skyldigheter enligt språklagen.
Språkbarometerns forskningsresultat och Folktingets språkskyddsärenden visar med stor tydlighet att språkgruppernas lagenliga rätt till service på svenska och finska inte alltid tryggas enligt lika grunder. Det här beror ofta på att det saknas tillgång till språkkunnig personal, på bristande kännedom om lagstiftningen och även på attityder.
Folktinget konstaterar att det är angeläget att myndigheterna vidtar snabba och systematiska åtgärder för att säkerställa de svenskspråkiga invånarnas språkliga rättigheter.
Punkt 65
Nationalspråksstrategin betonar vikten av att också kunna svenska i arbetslivet. Folktinget tar varje år emot ett antal språkskyddsanmälningar, framförallt gällande den offentliga sektorn, där den kontaktade personalens språkkunskaper inte varit tillräckliga.
Folktinget är ändå väl medvetet om att det inte nödvändigtvis alltid är avsaknaden av svenskkunnig personal som förorsakar brister i den svenska servicen, utan det kan också vara fråga om hur arbetsskiften för personal med kunskaper i svenska organiseras. Folktinget är av den åsikten att arbetsgivarna bättre borde ta i beaktande vilka språkkunskaper personalen de facto har och på så sätt kunde många myndigheter ge en bättre språklig service åt sina kunder.
Punkt 66
Polisyrkeshögskolan i Tammerfors ordnar svenskspråkig utbildning för poliser med ett och ett halvt års mellanrum. Polisutbildningen på svenska skulle ha ordnats i januari 2018, men detta var inte möjligt på grund av alltför få sökande varför den senarelades till augusti 2018.
År 2017 inledde Polisyrkeshögskolan en högre yrkeshögskoleutbildning för befäl på svenska. Det har inte ordnats svenskspråkig befälsutbildning sedan år 2005, så behovet av svenskkunniga befäl inom polisväsendet är uppenbart. Polisstyrelsens beslut om att ordna befälsutbildningen har följaktligen en väsentlig betydelse för Ålands polismyndighet och för de tvåspråkiga polisinrättningarna i Finland.
Folktinget framhåller det nödvändiga i att Polisyrkeshögskolans svenskspråkiga utbildningsenhet har sådana ekonomiska och personella resurser att polisutbildningen på svenska håller samma standard som motsvarande finskspråkiga utbildning. Därtill bör den svenskspråkiga befälsutbildningen ordnas regelbundet, så att behovet av språkkunniga befäl kan tillgodoses.
ARTIKEL 12
Punkt 75
Medborgarinitiativet som syftade till att göra svenskundervisningen i grundskolan frivillig för en del elever föll i riksdagen 2014. I stället antogs en kläm om att utreda möjligheterna till regionala språkförsök. Det så kallade språkförsöket blev därmed en del av regeringen Sipiläs regeringsprogram.
De lagstiftningsmässiga förutsättningarna för regionala försök med att utvidga språkurvalet utan obligatoriska studier i det andra nationalspråket utreddes. I slutet av år 2017 godkände riksdagen en lag som skulle ge elever i årskurs 6 möjlighet att byta ut undervisningen i svenska mot ett annat valfritt språk.
En handfull kommuner ansökte om möjligheten att delta i språkförsöket och alla beviljades tillstånd att delta i de regionala språkförsöken. Kartläggningen av intresset för försöket i de berörda kommunerna visade att intresset bland eleverna var svagt. Kommunerna drog sig en efter en ur språkförsöket, och därför blev språkförsöket till slut inte alls av.
Utfallet av språkförsöket blev en avvärjningsseger för det svenska språket och innebar ett erkännande för Finlands båda nationalspråk, svenska och finska. Svenskan gick segrande och stärkt ur processen. Processen visade att det svenska i Finland har många vänner bland majoritetsbefolkningen och att vårdnadshavarna till eleverna runt om i landet vill att barnen lär sig svenska i den grundläggande utbildningen.
Folktinget konstaterar att tröskeln för att experimentera med det svenska språket blev högre.
Punkt 76
Språkbad i de inhemska språken erbjuds av 23 kommuner och huvudsakligen av kommuner med finska som majoritetsspråk. Enligt utredningen Språkbad i Finlands kommuner 2017, Utredning om språkbad i de inhemska språken i småbarnspedagogik, förskoleundervisning och grundläggande utbildning från 2018, har antalet kommuner som erbjuder språkbad, framförallt på svenska, minskat något mellan åren 2011–2017. Minskningen tyder på att verksamhetens karaktär ändrats eller att kommunen ändrat benämningen på verksamheten i enlighet med de nya språkbadskriterierna i de nya läroplansgrunderna.
Statsunderstödet för utvidgning av språkbad har stärkt och utvecklat verksamheten i kommuner som redan erbjuder språkbad men knappt ökat utbudet av språkbad i de inhemska språken så att det omfattar nya kommuner.
Folktinget yrkar på att regeringen vidtar åtgärder för att uppmuntra kommunerna att inleda språkbadsverksamhet.
Punkterna 82, 84 och 85
Utbudet av läromedel på svenska är litet (ofta finns det enbart ett alternativ att tillgå) och läromedlen håller inte alltid tillräckligt hög kvalitet.
Behovet av finlandssvenskt undervisningsmaterial är generellt sett mindre och därför släpar uppdateringen av det finlandssvenska undervisningsmaterialet automatiskt efter. Det här har lett till att till exempel vissa gymnasier valt att använda sig av undervisningsmaterial, till exempel i undervisningen i engelska, som delvis är finskspråkigt.
Folktinget har kontaktats av föräldrar som undrat ifall det är korrekt att använda sig av finskspråkiga undervisningsmedel i svenskspråkiga gymnasier. Föräldrarna är oroliga för att elevernas språkinlärning lider av det faktum att de istället för att ta del av ett främmande språk, ska ta del av ett främmande språk på finska, som inte är elevernas modersmål. Skolorna själva anser givetvis att lösningen är beklaglig och har försökt utgå ifrån de läromedel som innehåller minst finska.
En del skolor igen köper in läromedel från Sverige, men utmaningen här är att man i Sverige följer en annan läroplan med andra inlärningsmål.
Enligt en pro gradu-avhandling från Helsingfors universitet som publicerades våren 2018 saknas undervisningsmaterial för förskola och årskurs 1–9 i lärokursen svenska som andra språk. Svenska som andra språk är den lärokurs som elever med annat modersmål än svenska, finska eller samiska läser i svenska skolor. Det är genom det ämnet som nyanlända elever integreras i Finland. För tillfället finns det ett enda läromedel i Finland som är avsett för ämnet svenska som andra språk.
Folktinget yrkar på att tillgången till läromedel är lika på svenska och finska.
ARTIKEL 16
Punkterna 106, 107
Ministerkommittén rekommenderar att Finland ökar ansträngningarna för att säkerställa att social- och hälsotjänster på ett adekvat sätt är tillgängliga på klientens språk och
att de språkliga rättigheterna beaktas i administrativa reformer. Vård- och landskapsreformen är under beredning och den rådgivande kommittén betonar betydelsen av att i högre grad uppmärksamma de språkliga rättigheterna i reformen. Kommittén rekommenderar att de finländska myndigheterna säkerställer att reformerna genomförs som en inkluderande process som tar i beaktande verklig språklig mångfald och respekterar språkliga minoriteters rättigheter.
Folktinget anser att de språkliga rättigheterna formellt har tagits i beaktande på ett tillfredsställande sätt i lagberedningen. Det finns dock orosmoment när det gäller förverkligandet av rättigheterna i praktiken, speciellt när det gäller samarbetet mellan de tvåspråkiga landskapen, valfrihetsmodellen och digitala tjänster.
Vissa typer av social- och hälsovårdstjänster har ett relativt litet befolkningsunderlag på svenska, och kvaliteten på tjänsterna är högst beroende av fungerande kommunikation på klientens eget språk. Exempel på sådana tjänster är vissa former av missbrukarvård, psykiatrisk vård, funktionshinderservice och barnskyddstjänster. Tjänsterna kräver ett specialkunnande och är svåra att upprätthålla på svenska i varje tvåspråkigt landskap, eftersom det svenskspråkiga befolkningsunderlaget är relativt litet. Därför finns det ett behov av samarbete över landskapsgränserna för att garantera expertisen inom dessa områden. Detta har inte tagits i beaktande i tillräcklig utsträckning i beredningen av vård- och landskapsreformen.
När det gäller förslaget till valfrihetsmodell finns det en väsentlig risk att de svenskspråkiga klienterna inte har tillräcklig tillgång till service på eget språk och i praktiken inte har möjlighet att välja serviceproducent enligt lika villkor som den finskspråkiga befolkningen.
För att rätten till vård på eget språk ska tillgodoses i praktiken är det viktigt att beakta tvåspråkigheten också i utvecklandet av digitala lösningar. Tvåspråkigheten bör beaktas redan från början av planeringsprocessen, så att systemen utvecklas parallellt på finska och svenska. De digitala tjänsterna ska tidsmässigt planeras så att de kan tas i bruk samtidigt på finska och svenska. För att valfrihetsmodellen ska fungera är det avgörande att det finns datasystem som möjliggör för kunden att söka vilka serviceproducenter som ger service på svenska.
I övrigt anser Folktinget att det är bra att det under ledning av justitieministeriet bildats ett nätverk mellan de tvåspråkiga landskapen för att behandla frågor som gäller förverkligandet av de språkliga rättigheterna i vård- och landskapsreformen. Folktinget betonar vikten av att de kommande landskapen tar i beaktande det arbete nätverket gör för att förbättra den tvåspråkiga servicen.
Ministerkommittén rekommenderar vidare att ansträngningarna bör ökas för att säkerställa att minoriteternas språkliga rättigheter beaktas i administrativa reformer.
Folktinget hänvisar till lagberedningens skyldighet att bedöma lagförslag i förhållande till grundlagen. Om lagförslaget har betydelse för språkliga rättigheter och skyldigheter ska förslagets grundlagsenlighet bedömas också till denna del. Lagberedningen ska dessutom bedöma de språkliga konsekvenserna av lagförslag i enlighet med justitieministeriets anvisningar om bedömning av språkliga konsekvenser (46/2016).
I praktiken ges språkliga rättigheter och skyldigheter inte alltid tillräcklig betydelse i lagförslagen. Ett exempel är den riksomfattande tingsrättsreformen, som kommer att leda till att antalet tingsrätter minskas från 27 till 20 år 2019 (lag om ändring av domstolslagen 860/2017). Av de sju tingsrätter som dras in är tingsrätterna i Karleby, Raseborg och Borgå tvåspråkiga. Vid tingsrätten i Vasa ändras majoritetsspråket från svenska till finska, vilket bland annat får konsekvenser för domstolspraktiken på svenska. Dessutom dras fyra sessionsplatser på tvåspråkiga orter in.
Folktinget konstaterar att tingsrätternas möjligheter att tillhandahålla rättstjänster på svenska kommer att försämras till följd av reformen.
Om regeringens propositioner som gäller vård- och landskapsreformen antas av riksdagen kommer de svenskspråkiga invånarnas möjligheter att använda sina demokratiska rättigheter att försämras i de tvåspråkiga landskap, där de har en minoritetsställning. Det här är fallet i samtliga tvåspråkiga landskap förutom i Österbotten. Detta leder i så fall till att de svenskspråkiga invånarna har kraftigt reducerade möjligheter att ta del i beslutsfattandet, vilket bland annat gäller beslut som rör dem själva. Folktinget konstaterar att ett sådant demokratiunderskott inte kan accepteras.
För att kompensera demokratiunderskottet föreslår regeringen ett påverkansorgan för den språkliga minoriteten i tvåspråkiga landskap (27 § i landskapslagen). Riksdagens grundlagsutskott har konstaterat att påverkansorganets ställning som rådgivande organ är klart otillräcklig och inte ägnad att kompensera de svenskspråkiga invånarnas försvagade möjligheter att delta.
Folktinget hänvisar till att lagförslaget om påverkansorganets ställning dessutom kommer att leda till att organets befogenheter och uppgifter varierar i de tvåspråkiga landskapen. Det här leder i så fall till att tillgodoseendet av de svenskspråkiga invånarnas rättigheter varierar mellan landskapen, vilket inte heller är godtagbart. Riksdagen fattar beslut gällande lagstiftningen om vård- och landskapsreformen hösten 2018.
Folktinget understryker att de grundläggande språkliga rättigheterna förutsätter att nationalspråken finska och svenska är både formellt och faktiskt likställda och att rättigheterna förverkligas på ett sätt som fungerar i praktiken. Folktinget anser därför att regeringen målmedvetet bör bereda förutsättningar för att de språkliga rättigheterna ska kunna förverkligas i praktiken i samband med administrativa reformer.
Helsingfors den 31 augusti 2018
SVENSKA FINLANDS FOLKTING
Markus Österlund
folktingssekreterare