Kolumn av Björn Vikström

16.12.2020 kl. 11:12
Björn Vikström mottog Folktingets förtjänstmedalj år 2020 och här framför han en hälsning. Folktinget kommer att publicera hälsningar här på webben under år 2021.

Det känns speciellt att få ett förtjänsttecken för något jag inte själv har valt. Jag har inte bett om att födas som finlandssvensk, ändå har den utgångspunkten präglat mitt yrkes- och privatliv genom hela livet.
 
Att leva som finlandssvensk är både ett privilegium och en börda. Ett privilegium, eftersom tillhörigheten till en minoritet gör en delaktig av en gemenskap och en mångsidig kulturell tradition som ständigt behöver förnya sig och profilera sig, för att inte försvinna och uppgå i folkmajoriteten. Vi skall inte glömma att vara tacksamma för att vi får utgöra en privilegierad språkminoritet, jämfört med många andra.
 
Men att vara finlandssvensk känns också ibland som en börda, eftersom vi så ofta behöver tjata om behovet av tvåspråkig service. Under mina år som biskop kändes det som om jag hade ett dubbelt uppdrag jämfört med mina finskspråkiga kolleger: vi skulle alla vara beredda att representera kyrkan/stiftet i relation till samhället, media och församlingarna – men dessutom fick jag tillsammans med andra inom Borgå stift ständigt vara på tårna för att påminna beslutsfattare och materialproducenter inom kyrkan om vår existens och om det faktum att det finns många i Finland som faktiskt inte förstår finska.
 
Att jobba som präst är att ha språket som sitt viktigaste redskap – för det första genom att lyssna in människors erfarenheter och livsfrågor, för det andra för att utgående från kyrkans tro kunna formulera hopp och tröst i både tal och text. Att vara präst är också att ständigt kämpa med språkets begränsningar; att tvingas inse att mycket av det mest centrala i livet och tron alltid förblir outsagt eller endast antytt, det må sedan handla om vår djupaste existentiella längtan och nöd eller det kristna hoppet. 
 
Som finlandssvensk präst har jag jobbat mycket på två språk. Det går, men att få tala om det som berör en djupast i livet på sitt modersmål gör det svåra mycket lättare. Att leva på två språk borde göra en immun mot fundamentalism, eftersom vi som minoritet ständigt påminns om att saker kan uttryckas på olika sätt. Samtidigt ställs vi också här inför språkets begränsningar: någonting går alltid förlorat i en översättning. Men vi kan trösta oss med att nya och rikare betydelseskiftningar samtidigt öppnas då ord översätts till ett nytt språk eller en ny tid. Genom kreativ och lyhörd översättning hålls traditioner levande.
 
Jag blev speciellt glad över en rad i motiveringen till mitt pris: ”…ett lågmält men tydligt engagemang för en kyrka och ett samhälle som villkorslöst ser människan.” När jag blickar tillbaka på mina tio år som biskop känns det som om mycket blev på hälft, men om jag ibland har lyckats ge ord och röst åt dem som inte annars får sin röst hörd, då har åtminstone strävan varit den rätta.
 
Som lärare och för tillfället professor i systematisk teologi är språket fortsättningsvis ett av mina viktigaste redskap. Innehållslig klarhet och språklig uttrycksform kan inte skiljas åt – så försöker jag åtminstone försvara mitt pedantiska nagelfarande av studenters och doktoranders texter… Att vi har möjlighet här i Finland att erbjuda svenskspråkig utbildning med både bredd och djup är en rikedom som vi skall värna om. 
 
Med dessa ord ber jag att få framföra mitt varma tack till Svenska Finlands folkting!
 
Björn Vikström