Till Undervisnings- och kulturministeriet

Undervisnings- och kulturministeriet har den 8 juni 2010 begärt Svenska Finlands folktings (nedan Folktinget) utlåtande i ovan nämnda ärende. Utlåtande är indelat i en allmän del, ställningstaganden och centralt innehåll.

ALLMÄNT

Grunden för den finländska kulturen och självkänslan står att finna i vårt lands historiska utveckling och existensen av de två nationalspråken. I samband med att Finland blev självständigt stadfästes att landet har två officiella nationalspråk, finska och svenska. Genom reformen av de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna, som genomfördes år 1995, och den nya grundlagen som trädde i kraft den 1 mars 2000 stärktes principen om Finlands officiella tvåspråkighet och nationalspråkens jämställdhet samt de språkliga rättigheterna och det allmännas förpliktelser i språkfrågor.
Värdegrunden är klar. För att kunna upprätthålla denna och för att utveckla ett positivt språkklimat behövs kunskaper i nationalspråken samt dessutom i landets historia. Endast på så sätt kan man trygga Finlands framtid som ett land med två levande och fungerande nationalspråk. För att kunna upprätthålla ett fungerande jämlikt tvåspråkigt samhälle behövs det människor som kan tala varandras språk och förstår varandra utan svårigheter.

Beslut och utfästelser om nationalspråksundervisningen i statsrådet och riksdagen 2004-2009
Våren 2004 godkände statsrådet i samband med ändringen av gymnasielagens 18 § ett uttalande där statsrådet förband sig att i fortsättningen bl.a. främja utvecklingen av studierna i det andra inhemska språket, att ge en positiv bild av tvåspråkigheten i vårt land och betydelsen av att kunna de båda nationalspråken. Vidare förband sig statsrådet att i samband med nästa beslut om timfördelningen utreda möjligheterna att tidigarelägga studierna i B-språket i den grundläggande utbildningen.

I samband med riksdagsbehandlingen av ovan nämnda lag underströk grundlagsutskottet vikten av att regeringen följer med hur undervisningen och studierna i de nationella språken utvecklas i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende och i förekommande fall griper in för att tillgodose de grundlagsfästa språkliga rättigheterna. Även kulturutskottet konstaterade att utbildningssystemet har ett stort ansvar för tvåspråkigheten i vårt land och att det är viktigt att satsa på att förbättra studierna i det andra inhemska språket. Utskottet välkomnade regeringens förslag om att utreda möjligheterna att tidigarelägga B-språket.

I statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2006 konstateras att förverkligandet av språklagsstiftningen förutsätter att de språkliga rättigheterna beaktas inte bara i enskilda myndigheter och domstolars verksamhet utan också i samhälleligt beslutsfattande. Statsrådet föreslog därför att:
”omfattningen av undervisningen i nationalspråken bedöms utgående från målet att eleverna får undervisning i finska och svenska i sådan omfattning att deras språkfärdighet överensstämmer med förverkligandet av de språkliga rättigheterna enligt grundlagen. Utredningen skall göras innan nästa beslut om antalet veckotimmar för undervisningen i modersmålet och det andra inhemska fattas. Dessutom skall undervisningsmetoderna och inlärningsmiljön utvecklas genom större satsningar för och uppmuntran till muntliga språkkunskaper med syfte att nå faktisk två – eller flerspråkighet”.

Med detta som utgångspunkt ålade Undervisningsministeriet Utbildningsstyrelsen i samband med att resultatavtalsförhandlingarna för 2007-2009 att genomföra en utredning av utbudet på undervisning i svenska i relation till språklagstiftningens målsättning. Utbildningsstyrelsen tillsatte för ”nationalspråksutredningen” både en referens- och styrgrupp den 14 maj 2007 i ärendet. Utredningen ska vara klar innan nästa beslut om antalet veckotimmar för undervisning i modersmålet och i det andra inhemska språket fattas. Referens- och styrgruppen avslutade sitt arbete i maj 2009, under deras arbete framkom att undervisningen har stora brister och motsvarar inte språklagens målsättningar. Utbildningsstyrelsen har inte ännu publicerat utredningen utan den ligger fortfarande på utbildningsstyrelsens bord.

Kunskaper i nationalspråken

Utbildningsstyrelsen utvärderade år 2008 inlärningsresultaten i B-svenska i slutet av den grundläggande utbildningen. I provet ingick uppgifter i hör- och läsförståelse, muntlig och skriftlig framställning och språkliga strukturer. Resultaten jämfördes med resultaten i den motsvarande utvärderingen som gjordes år 2001. På sex år hade elevernas kunskaper i det andra nationalspråket svenska sjunkit inom alla delområden av receptiv språkfärdighet.

I statsrådets berättelse om tillämpning av språklagstiftningen 2009 konstateras ”att språkinlärningen har minskat i skolorna. Av nationalspråken gäller detta framförallt svenskan. Svenskspråkiga elever inleder sina språkstudier i finska mycket tidigare än de finskspråkiga i svenska. Finskspråkiga elever inleder i allmänhet sina studier i svenska först när dessa blir obligatoriska i sjunde klass. Kommunernas språkprogram bidrar till detta eftersom allt färre kommuner erbjuder möjlighet att inleda studier i svenska tidigare. Då det erbjuds väljer dock allt färre finskspråkiga elever att inleda tidigare studier i svenska, som frivilligt språk. Finskspråkiga elever skriver dessutom allt mera sällan svenska i studentexamen. Motivationen att lära sig svenska verkar som helhet ha minskat. Otillräckliga språkstudier i svenska inom både den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen påverkar också språkprogrammen i högskolorna, där man i stället för att utveckla yrkesvokabulären är tvungen att reparera bristerna från den grundläggande utbildningen. Otillräckliga språkstudier i svenska på alla inlärningsnivåer håller på att leda till att förutsättningarna att genomföra språklagstiftningen vilar på allt färre språkkunnigas axlar.”

Elevernas språkval

Av grundskoleeleverna inleder 14 procent språkstudierna i första eller andra årskursen och praktiskt taget alla elever läser ett språk i årskurs 3. Majoriteten av eleverna, 91 procent, läser engelska som A1-språk. Drygt fem procent läser finska och en procent läser svenska som A 1-språk. Andelen elever som läser tyska eller franska av det sammanlagda antalet elever har under de senaste åren utgjort något över eller under en procent. Språkstudierna har på det hela taget minskat i grundskolan under de senaste åren. Både andelen elever som väljer ett A 2-språk och andelen elever som väljer ett B-språk har minskat tydligt sedan början av årtusendet.

Om man jämför de svensk- och finskspråkiga elevernas språkval i grundskolan visar det sig att eleverna i den svenska skolan studerar flere språk än eleverna i den finskspråkiga skolan. I dagens läge läser alla elever, både svensk- och finskspråkiga, ett A1-språk som påbörjas senast i klass 3.

De svenska eleverna läser i allmänhet som långa språk både finska (A 1) och engelska (A2) samt därtill läser en tredjedel av de svenska eleverna ett så kallat B 2-språk. Antalet elever i den svenska skolan som väljer ett A 2-språk ökar och uppgår i dag till nästan 95 % medan valet av det frivilliga A 2-språket i den finska skolan har minskat och endast en fjärdedel av eleverna väljer detta. Samma trend gäller för valet av frivilligt B 2-språk i den finska skolan där endast ca 14 % av eleverna läser detta. I den svenska skolan läser över en fjärdedel av eleverna ett B 2-språk

Svensk- och finskspråkiga elevers val av A 2-, B1- och B2-språk:

                 Elevens skolspråk         1996               2004                    2008

A 2-språk        svenska                   90,6 %            89,9 %                 94,7 %
(senast i åk 5)  finska                      36,9 %            29,8 %                 25 %
 
B 1-språk        svenska                                         **)                         **)
(senast i åk 7)  finska                                            84 %                     83 %

B 2-språk        svenska                    39 % *)          30 %                     27 %
(senast åk 8)    finska                       42,7 %          16,7 %                  14,2 %

*) = år 1997
**)= Finska som B 1-språk i den svenskspråkiga grundskolan existerar inte, ca 90 % av eleverna börjar läsa finska som A 1-språk från åk 3, de övriga läser engelska

Ur tabellen framgår klart och tydligt att de svenskspråkiga grundskoleeleverna läser förutom sitt modersmål två långa A-språk (finska och engelska) och en tredjedel av eleverna läser dessutom ett B-språk (oftast tyska eller franska). De finskspråkiga grundskoleelevernas språkval avviker från de svenska elevernas markant. De finskspråkiga eleverna läser i allmänhet endast ett A-språk (engelska) och ett B 1-språk (svenska). Bara en fjärdedel av de finska eleverna läser ett frivilligt A 2-språk och endast 14,2 % läser ett B 2-språk (oftast tyska eller franska).

De svenska elevernas språkval indikerar klart att det är fullt möjligt för grundskolans elever att studera minst två långa A-språk och därtill B-språk.

STÄLLNINGSTAGANDEN

Läroämneshelheten språk och interaktion

Arbetsgruppen föreslår att både de gemensamma och de valfria studier som ingår i läroplanen för den grundläggande utbildningen utformas som sex läroämneshelheter och läroämnen.

I läroämneshelheten Språk och interaktion ingår läroämnena modersmål och litteratur, det andra inhemska språket och främmande språk.

Folktinget anser att arbetsgruppen har delat in grundskolans läroämnen i naturliga läroämneshelheter.

I de svenskspråkiga skolorna har språkundervisningen av hävd påbörjats betydligt tidigare och omfattat fler språk.
Folktinget konstaterar att språkundervisningen i de svenskspråkiga skolorna kunde stå som modell även för de finskspråkiga skolorna.
Arbetsgruppen påpekar att det centrala syftet med det språkprogram som de föreslår är att utöka samhällets språkreserv på så sätt att språkstudierna blir mångsidigare och att de inleds tidigare samt att trygga de nationella språkens ställning.

Folktinget anser att det är utmärkt att arbetsgruppen föreslår att språkundervisningen ska tidigareläggas och att de nationella språkens ställning ska tryggas.

Arbetsgruppen föreslår att A1-språket ska inledas senast i årskurs 2 och att utbildningsanordnaren ska erbjuda minst tre alternativ för A-språket. Ett av dessa ska vara det andra inhemska språket.

Folktinget anser att det är utmärkt att det andra inhemska språket ska ingå i de alternativ som utbildningsanordnaren ska erbjuda för A 1-språket.

Arbetsgruppen föreslår att studierna i B1-språket ska inledas senast i årskurs 6 och att om eleven inte före detta har inlett studierna i det andra inhemska språket ska det inledas i detta skede. Nästan alla elever i den finskspråkiga grundskolan inleder idag sina studier i det andra nationalspråket först från och med årskurs 7 i en ålder då de just har kommit in i tonåren. Inlärningsresultaten är dåliga och många elevers attityder är tyvärr negativa. Forskningsresultat pekar på att ju tidigare språkinlärningen påbörjas, desto lättare lär sig eleverna språket. En tidigareläggning av B 1-språket till årskurs 5 torde förbättra situationen.

Trots att arbetsgruppen föreslår att undervisningen i B 1-språket ska tidigareläggas så föreslår arbetsgruppen anmärkningsvärt nog ingen förhöjning i timantalet. I praktiken innebär det att antalet minimiundervisningstimmar, sex timmar, skulle kunna fördelas på årsklasserna 6-9 enligt följande 2+1+1+2. För årskursernas 3-6 del kan utbildningsanordnaren antingen själv bestämma de valfria timmarnas placering eller låta eleverna välja bland de alternativ som erbjuds. I praktiken betyder det att utbildningsanordnaren i bästa fall kan placera en timme till på årskurs 6. Enligt förslaget ska de valfria studierna i årskurserna 7-9 till alla delar vara valfria för eleverna. För att säkerställa tillräckliga språkkunskaper i B 1-språket borde timantalet absolut vara minst 2 veckotimmar per årskurs grundskolan ut.

Folktinget anser att studierna i B 1-språket ska tidigareläggas och påbörjas senast i årskurs fem. Därtill anser Folktinget att antalet undervisningstimmar måste omfatta minst två veckotimmar per årskurs grundskolan ut.

Studierna i A 2-språket ska enligt förslaget inledas senast i årskurs 5. Utbildningsanordnaren ska erbjuda eleverna möjligheter till studier i ett frivilligt A 2-språk antingen så att utbildningsanordnaren gör det själv eller tillsammans med andra. I praktiken betyder det att utbildningsanordnarna kan och ska samarbeta med varandra. Arbetsgruppen har konstaterat att det centrala syftet med deras förslag till språkprogram är att utöka samhällets språkreserv, att språkstudierna blir mångsidigare och att de inleds tidigare. Arbetsgruppen har framfört att undervisningen i A1- och B1- språken ska inledas tidigare, däremot har arbetsgruppen inte föreslagit en tidigareläggning av undervisningen i A 2-språket . Analogt med arbetsgruppens intentioner borde även undervisningen i A 2-språket tidigareläggas med ett år.

Folktinget anser att studierna i A 2-språket ska tidigareläggas och påbörjas senast i årskurs fyra.

Enligt arbetsgruppens förslag ska en utbildningsanordnare starta en undervisningsgrupp senast när det finns minst tio elever som har valt språket i fråga. Stipulationen om att en undervisningsgrupp ska startas när det finns minst tio elever som har valt språket kan på sikt leda till att Finlands språkreserv breddas från nuvarande där engelskan har erhållit nästan en lingua franca status. Den föreslagna ändringen i 30 § i lagen om grundläggande utbildning enligt vilken utbildningsanordnaren förbjuds att ändra vårdnadshavarens språkval, om antalet elever som har valt språket är minst tio kan i bästa fall leda till en breddning av de språk som läses i skolan och minska på tendensen att styra språkvalen.

Folktinget anser att arbetsgruppens förslag om att utbildningsanordnaren ska starta en undervisningsgrupp senast när det finns minst tio elever som har valt språket är ett utmärkt redskap att bredda Finlands språkreserv.

Arbetsgruppen framför att en elev som får undervisning i sitt modersmål enligt 12 § i lagen om grundläggande undervisning kan om han eller hon så vill ersätta undervisningen i det andra inhemska språket med undervisning i finska eller svenska som andra språk. Det är mycket viktigt att alla elever, även de som har ett främmande språk som modersmål, får tillräcklig undervisning i det andra inhemska språket. Endast på så sätt kan man garantera dessa elevers likvärdiga möjligheter till fortsatta studier på högre nivå. På så sätt beskär man inte heller i en tidig ålder elevens framtida karriärmöjligheter.

I en avvikande åsikt framförs att kommunerna och kommunförbunden borde få möjligheter till regionala experiment på så sätt att t.ex. ryskspråkiga studerande med invandrarbakgrund i Östra Finland skulle kunna ersätta studierna i det andra inhemska språket med studier i sitt eget modersmål. Detta förfarande skulle innebära att dessa studerande fråntas fortsatta studiemöjligheter samtidigt som deras framtida möjligheter till karriär beskärs.

Folktinget anser att alla elever, oberoende av språklig bakgrund och hemort, ska ha rätt att lära sig landets nationalspråk finska och svenska.

Läroämneshelheten individ, företag och samhälle

I läroämneshelheten ingår följande läroämnen: Religion, livsåskådningskunskap, etik, historia, samhällskunskap och elevhandledning. Läroämnet historia har en mycket stor betydelse för på vilket sätt en individ förhåller sig till den omgivning han eller hon lever i.

Inom undervisningen i historia används fortfarande begrepp som på ett historiepositivistiskt sätt leder fram till skapandet av staten Finland. Det råder en uppfattning om att Finland med sina nuvarande gränser har existerat sedan urtiden i någon form av protonation, för att utvecklas under sent 1800-tal och bli självständigt.

Tiden före 1809 borde i högre grad än nu betonas i historieundervisningen för att eleverna ska få kunskap om Finlands månghundraåriga gemenskap med Sverige. Under denna tid då vårt land utgjorde en integrerad del av det svenska riket, lades grunden till vårt rättssystem, vår förvaltning, vår västerländska kultur, våra kulturmiljöer, Finlands tvåspråkighet och nordiska orientering.
Folktinget konstaterar att tiden före 1809 borde i högre grad än nu betonas i historieundervisningen för att eleverna ska förstå och få kunskap om Finlands månghundraåriga gemenskap med Sverige.

UTLÅTANDETS CENTRALA INNEHÅLL
Folktinget anser att arbetsgruppen har delat in grundskolans läroämnen i naturliga läroämneshelheter.

Folktinget konstaterar att språkundervisningen i de svenskspråkiga skolorna kunde stå som modell även för de finskspråkiga skolorna.
Folktinget anser att det är utmärkt att arbetsgruppen föreslår att språkundervisningen ska tidigareläggas och att de nationella språkens ställning ska tryggas.

Folktinget anser att det är utmärkt att det andra inhemska språket ska ingå i de alternativ som utbildningsanordnaren ska erbjuda för A 1-språket.

Folktinget anser att studierna i B 1-språket ska tidigareläggas och påbörjas senast i årskurs fem. Därtill anser Folktinget att antalet undervisningstimmar måste omfatta minst två veckotimmar per årskurs grundskolan ut.

Folktinget anser att studierna i A 2-språket ska tidigareläggas och påbörjas senast i årskurs fyra.

Folktinget anser att arbetsgruppens förslag om att utbildningsanordnaren ska starta en undervisningsgrupp senast när det finns minst tio elever som har valt språket är ett utmärkt redskap att bredda Finlands språkreserv.

Folktinget anser att alla elever, oberoende av språklig bakgrund och hemort, ska ha rätt att lära sig landets nationalspråk finska och svenska.

Folktinget konstaterar att tiden före 1809 borde i högre grad än nu betonas i historieundervisningen för att eleverna ska förstå och få kunskap om Finlands månghundraåriga gemenskap med Sverige.

För Svenska Finlands folkting

Anna-Maja Henriksson
Ordförande

Viveca Lahti
Biträdande folktingssekreterare