Riksdagens förvaltningsutskott
Ärende: Utlåtande av Svenska Finlands folkting i fråga om Statsrådets redogörelse om kommun- och servicestrukturreformen (SRR 9/2009 rd)
Hänv: Begäran om utlåtande av riksdagens förvaltningsutskott 26.3.2010
Grundläggande språkliga rättigheter och skyldigheter
Enligt 17 § 2 mom. i grundlagen ska det allmänna tillgodose den finsk- och svenskspråkiga befolkningens kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. I 122 § i grundlagen ingår de principer som ska tillämpas vid administrativa indelningar samt grunderna för kommunindelning.
En indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas när förvaltningen organiseras, så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att få tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder enligt 122 § 1 mom. Riksdagens grundlagsutskott understryker de grundläggande språkliga rättigheternas betydelse vid nya områdesindelningar i sitt utlåtande om revideringen av statens regionförvaltning (GrUU 21/2009 rd). Utskottet fastslår att dessa rättigheter måste vägas in redan när en områdesindelning och ändringar i den bereds, och att den områdesindelning som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna då måste väljas.
Bestämmelser om grunderna för kommunindelning utfärdas genom lag enligt 122 § 2 mom. Med stöd av denna bestämmelse upprepas i 4 § 4 mom. i den nya kommunindelningslagen (1698/2009) principen om att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket ska tillgodoses enligt lika grunder när kommunindelningen ändras. Enligt den linjedragning som riksdagens grundlagsutskott har omfattat i sitt utlåtande (GrUU 33/2009 rd), är det med hänvisning till 122 § 2 mom. viktigt att beakta att ändringar i kommunindelningen inte får påverka kommunens språkliga ställning eller försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk.
Kommuners och samarbetsområdens språkliga status
Kommuninvånarnas rätt till tjänster på sitt eget språk är i hög grad anknuten till kommunens och samkommunens språkliga status. Var och en har emellertid oberoende av hemkommunens språk subjektiv rätt till dagvård och grundläggande utbildning på finska eller svenska.
De statliga och kommunala myndigheterna har ett särskilt ansvar för det svenska språkets ställning, eftersom den finsk- och den svenskspråkiga befolkningen har lika rätt till service på sitt eget språk. En heltäckande servicestruktur på svenska har en stark anknytning till myndighetens språkliga status och därmed till personalens språkkunskaper. Personalens faktiska kunskaper i svenska är avgörande för att myndigheten ska kunna fungera fullt ut också på svenska.
Andelen svenskspråkiga kommuninvånare i tvåspråkiga kommuner och inom tvåspråkiga samarbetsområden inverkar på myndigheternas möjligheter att säkerställa invånarnas rätt till service på svenska. Om andelen svenskspråkiga är liten klarar myndigheterna inte av att erbjuda service på svenska i alla enskilda fall. Analogt med detta understryker riksdagens grundlagsutskott i sitt utlåtande (GrUU 21/2009 rd) att det är problematiskt ur grundlagssynvinkel, om det bara finns en enda tvåspråkig kommun inom en myndighets verksamhetsområde.
Folktinget hänvisar till att svenskspråkiga kommuninvånares möjlighet till medinflytande i förvaltningen överlag kan försvåras, om andelen svenskspråkiga i kommunen är liten. Denna rättighet måste garanteras också den språkliga minoriteten i tvåspråkiga kommuner.
Lagen om kommun- och servicestrukturreformen (ramlagen)
Ett centralt syfte för reformen i sin helhet är att stärka kommun- och servicestrukturen, bredda befolkningsunderlaget i kommunerna och att stärka kommunernas ekonomi. Enligt 1 § 3 mom. ska den finsk- och svenskspråkiga befolkningens rättigheter att använda sitt eget språk och få service på detta språk beaktas. Enligt 5 § 5 mom. är det möjligt att avvika från de villkor som föreskrivs för bildandet av en kommun eller ett samarbetsområde, om detta är nödvändigt för att trygga de finsk- eller svenskspråkiga invånarnas språkliga rättigheter. Enligt 6 § 4 mom. är tvåspråkiga och enspråkigt svenska kommuner dessutom medlemmar i en samkommun för specialomsorger, som har till uppgift att oberoende av distriktsindelningen bereda specialomsorg på svenska för medlemskommunerna.
Folktinget konstaterar det viktiga i att grundlagens bestämmelser om språkliga skyldigheter och rättigheter preciseras i ramlagen. Det framgår av redogörelsen att kommunerna i flera fall har hänvisat till språkliga rättigheter för att kunna avvika från ramlagens villkor i enlighet med 5 § 5 mom. Detta är ett konkret belägg för att dessa bestämmelser har betydelse vid tillämpningen av lagen.
Folktinget understryker det viktiga i att kommunernas möjlighet att avvika från ramlagens villkor för att trygga de finsk- och svenskspråkiga invånarnas språkliga rättigheter kvarstår när lagen revideras. Folktinget konstaterar därtill att ekonomiska faktorer eller ett områdes funktionalitet inte kan tillmätas större betydelse än språkliga rättigheter, eftersom de språkliga rättigheterna är grundlagstryggade. Folktinget understryker ännu det viktiga i att den kommunala självbestämmanderätten respekteras i alla skeden av reformprocessen.
Ramlagen i vissa tvåspråkiga regioner
Kommunerna inom de tvåspråkiga regionerna i Finland är olika till sin språkliga karaktär; det finns enspråkigt finska och svenska kommuner samt tvåspråkiga kommuner med finska respektive svenska som majoritetsspråk. Eftersom också andra faktorer förenar och särskiljer kommunerna, så är det uppenbart att reformbehovet ser olika ut i kommunerna. Effekterna av ramlagen varierar därför betydligt inom de tvåspråkiga regionerna.
Folktinget kommenterar följderna av ramlagen inom några tvåspråkiga regioner, detta med fokus på kommunstrukturen.
I Nyland uppgår den svenskspråkiga befolkningen till 104 119 personer. Helsingfors har det största antalet svenskspråkiga totalt sett (35 000), och de fyra kärnstäderna i huvudstadsregionen (Helsingfors, Esbo, Grankulla och Vanda) har sammanlagt 64 000 svenskspråkiga invånare. Även om det totala antalet svenskspråkiga således är stort i huvudstadsregionen, så är den relativa andelen liten och den svenskspråkiga befolkningen bor utspridd. På grund av detta finns det ett klart behov av att samordna den svenskspråkiga servicen. Till följd av ramlagens bestämmelser tillsattes en arbetsgrupp för service på svenska i huvudstadsregionen år 2006. Arbetsgruppen framlade förslag om att samordna bland annat dagvård, hälsovård, äldreomsorg och utbildning på svenska över kommungränserna. Finlands Kommunförbund har senare lyft fram motsvarande behov. Kommunförbundet har också i samarbete med kommunerna i huvudstadsregionen utarbetat ett koncept för IT-baserad service för den svenskspråkiga befolkningen i huvudstadsregionen.
I Österbotten uppgår den svenskspråkiga befolkningen till 90 222. Landskapet Österbotten består av enspråkigt finska och svenska kommuner samt kommuner med finska respektive svenska som majoritetsspråk. Den svenskspråkiga befolkningen uppgår till 51 procent av befolkningen. I Österbotten genomfördes flera kommunsamgångar på 1970-talet, och många österbottniska kommuner har i nuläget valt samarbete framför kommunsamgångar. En utredning om samarbete/sammanslagningar i Vasaregionen offentliggjordes hösten 2009 (Niemi-Iilahti/Sandberg) med förslag om att bilda två storkommuner i Österbotten. Kommunerna omkring centralorten Vasa förhåller sig skeptiska till förslagen; omsorgen om det svenska språkets framtid i Österbotten har en framträdande roll i dessa diskussioner.
Folktinget vill ännu lyfta fram några enskilda kommuner, som omnämns i redogörelsen. I Egentliga Finland medförde den kommunsamgång där nya Salo stad bildades, att Finby kommuns tvåspråkiga status ändrades till enspråkigt finsk 1.1.2009.
Folktinget konstaterar i enlighet med redogörelsen, att de svenskspråkiga Finbybornas språkliga rättigheter försvagades i hög grad åtminstone på lagnivå på grund av kommunens förändrade språkliga ställning. Däremot noterar Folktinget med tillfredsställelse att Salo har avsatt ett särskilt anslag av det statliga sammanslagningsbidraget för att effektivisera den svenska servicen.
Mörskom kommun i Östra Nyland är den enda tvåspråkiga kommunen inom samarbetsområdet för social- och hälsovård i Päijänne-Tavastland. Mindre än en procent av invånarna inom samarbetsområdet har svenska som eget språk.
Folktinget hänvisar till att statsrådet i sina riktlinjer för att trygga service på finska och svenska (punkt 52, s. 111) anger att nya verktyg tas fram så att också kommuner eller regioner där den svensk- eller tvåspråkiga minoriteten är liten kan erbjuda lagstadgad service. Folktinget understryker det viktiga i att dessa verktyg utarbetas och tas i bruk med snabb tidtabell.
Diskussion och slutsatser
Enligt statsrådets redogörelse är det inte ännu möjligt att komma med en heltäckande bedömning av hur reformen har påverkat de språkliga rättigheterna. Enligt redogörelsen har det inte heller skett större omvälvningar i utbudet av service på finska och svenska i tvåspråkiga kommuner.
Däremot framgår det att i synnerhet svenskspråkiga invånare har varit oroliga över kommunsamgångarna. Folktinget hänvisar till forskningsresultat, som visar att 56 procent av de svenskspråkiga och 27 procent av de finskspråkiga svarande tror att nya storkommuner leder till att den språkliga servicen försämras (Språkbarometern 2008, Institutet för finlandssvensk samhällsforskning, Åbo Akademi, Vasa).
Folktinget anser att det finns anledning att ta fasta på det faktum att en stor andel av kommuninvånarna i tvåspråkiga kommuner är bekymrade över kommunsamgångarna och de konsekvenser för den språkliga servicen som dessa kan medföra. Denna oro har en direkt anknytning till de nya kommunernas och samarbetsområdenas möjligheter att tillgodose kommuninvånarnas behov av service på både finska och svenska i praktiken.
Folktinget omfattar de riktlinjer för att trygga service på både finska och svenska, som ingår i redogörelsen (punkt 52, s. 111). Folktinget hänvisar bland annat till förslaget om e-tjänster på svenska och understöder samtidigt Kommunförbundets förslag om samordnad service på svenska i huvudstadsregionen.
Folktinget hänvisar ännu till det krav på språkliga konsekvensbedömningar, som ingår i gällande regeringsprogram; det vill säga en utvärdering av de språkliga konsekvenserna av de största statliga och kommunala reformprojekten i landet. Också grundlagsutskottet fäster stor vikt vid språkliga konsekvensbedömningar i sitt utlåtande hösten 2009 (GrUU 21/2009 rd).
Folktinget understryker det viktiga i att bedömningar av språkliga konsekvenser ingår i beredningen av alla reformförslag som har konsekvenser för de grundläggande språkliga rättigheterna. I den aktuella kommun- och servicestrukturreformen bör språkliga konsekvenser bedömas inom ramen för samtliga utredningar om kommunsamgångar och samarbetsområden där svenskspråkiga eller tvåspråkiga kommuner ingår.
Folktinget föreslår slutligen, att statsrådet vidtar åtgärder för att uppmärksamma tidigare enspråkiga kommuner som har sammanslagits med tvåspråkiga kommuner och samarbetsområden på grundlagens och språklagstiftningens bestämmelser. Detta bör lämpligen resultera i att tvåspråkiga kommuner och samarbetsområden uppgör konkreta planer för hur man avser säkerställa den språkliga servicen i praktiken.
Svenska Finlands folkting ber riksdagens förvaltningsutskott beakta synpunkterna i detta utlåtande.
Helsingfors den 21 april 2010
SVENSKA FINLANDS FOLKTING
Anna-Maja Henriksson
ordförande
riksdagsledamot
Kristina Beijar
sakkunnig i förvaltningsärenden